jorden öfverallt är betäckt af lavastycken med en skorpa af gröna, blå och hvitaktiga saltoch kopparkristaller. Utbrotten upprepades oupphörligt, men voro icke starka. Den friska vind, som blåste i riktning åt hafvet, satte oss i stånd att stiga ned till en slocknad krater och ända ned till mynningen af den nuvarande. Bergets skakningar, braket af explosionerna, som kunde förliknas vid ljudet af några tusen samtidigt exploderande ångpannor den oafbrutna utströmningen af ånga och regnet af aska och lava i alla möjliga former (bland hvilka den oftast förekommande var den af en jättestor oxe) gjorde scenen — visserligen mycket storartad — men temligen fruktansvärd. Sedan vi hade uppehållit oss vid kratern så länge våra lungor ville tillåta, började vi nedstigningen.