klara mig, inse att jag fortfarande är värdig att blifva er maka och att bära ert namn. oo— Säg mig ingenting, afbröt han henne; jag älskar er och. — Nej, ni skall veta allt; jag vill det. Till en början, anar ni, hvarför Jag alltid bär en svart bandske på denna hand? Han skakade hufvudet. — Hör mig, fortfor hon; det är derför att handen är sölad af blod... den mans blod, som jag fordom älskat. Kaptenen spratt till. — Och jag har svurit att icke aftaga handsken och icke aftvätta blodet, förrän mördarne blifvit straffade... Jag har kommit till Frankrike, ledd af hämndbegäret och i ändamål att göra mig älskad af en man, som kan blifva ett lefvande svärd i min hand... Denne man är kanhända ni. — 0, tala! utropade kaptenen. Säg mig mördarnes namn, och jag skall låta dem dyrt umgälla sitt brott; ty... jag älskar er. — Jag tror det, sade hon, emedan jag har pröfvat er och funnit att ni besitter de egenskaper, jag fordrar hos min riddare. Jag känner er nu och har förtroende för er. — Men, stammade Hector Lemblin, denne man... som... — Denne man, som ni sett omfamna mig? — Ja. — Just honom hatar jag, och jag har smålett åt honom enkom för att uppväcka er svartsjuka. Denne man måste ni döda... — Jag skall döda honom. Hvar är han? Säg mig hans namn, svarade kaptenen, som åter började blifva lik sig sjelf. — Hans namn?... Det kan ni icke behöfva veta, men jag skall säga er, hvar pi skall träffa honom.