Dagens Nyheter – 1 april 1868, sida 3

lägsnade sig, skall jag tala till honom och säga : Gå fort; vi ha ingen tid att förlora... Ni känner då igen min röst och bör således ännu mindre kunna misstaga er. — Ja, gå... gå! Germain försvann. Kaptenen begaf sig till altanen, der han ställde sig intill väggen i den djupaste skuggan, hållande en pistoli hvardera handen, Tio minuter förflöto, hvarunder Hector Lemblin var ett rof för outsägliga qval. Slutligen hördes ett buller i den innanför altanen befintliga salen, en af glasdörrarne öppnades och kaptenen höjde den ena pistolen, Han hörde då Germain säga! — Kom genast! Nu visade sig först betjenten och sedan en annan person ..! Kapten Lemblin gaf eld, men Armand föll icke; skottet hade förfelat sitt mål. Hector Lemblin aflossade det andra skottet och såg huru Armand försvann i trappan. Hade han blifvit träffad, eller hade Germain dragit honom med sig? Då nu kaptenen, skummande af vrede, ville störta fram för att öfvertyga sig härom, hejdades han af en qvinna som utropade: — Mördare! Han släppte pistolerna och ryggade tillbaka, då han igenkände Damen med svarta handsken, som nu utropade: — Mörda mig också, likasom ni mördat honom. Han teg och vacklade samt skulle utan tvifvel ha fallit på knä, om icke hon i detsamma vändt honom ryggen och — besynnerligt nog — utbrustit i gäckande skratt. — Ah! sade hon, i det hon långsamt aflägsnade sig, jag hade förutsett denna katastrof, jag hade förutsett att er betjent skulle för