Dagens Nyheter – 1 april 1868, sida 2

De båda männen smögo sig in i slottet och kommo, utan att göra det minsta buller, till gröna salongen, hvars golf var betäckt af en tjock matta, som helt och hållet förtog ljudet af deras steg. När de hunnit till den af Germain omtalade glasdörren, befanns verkligen en flik af gardinen vara undanviken, så att man kunde blicka in i budoaren. — Se! hviskade Germain. Kaptenen såg... Han omfattade krampaktigt sin kammartjenares arm, för att icke falla. Till den grad våldsam var den sinnesrörelse som bemäktigade sig honom. Se här hvilken scen tedde sig för kapten Hector Lemblins blickar. Major Arleffs skyddsling satt lutad i en ländstol framför eldbrasan. På en taburett, som stod tätt bredvid, låg Armand, öfverstens son, med armen lindad om damens lif och hufvudet hvilånde mot hennes axel. Hon såg ned på honom och log; och hennes leende var så förtrollande, så förföriskt, det innebar så många ljufva löften, att den olycklige kaptenen kände blodet isas i sina ådror. Han tviflade icke längre! — Kom, kom hviskade betjenten till honom, Och med sin jernhand drog Germain honom ut ur rummet. Då de åter befunno sig i korridoren, betraktade Germain sin husbonde. Kaptenen var blek som ett lik i ansigtet. Han darrade i alla lemmar och det var med möda han förmådde hålla sig uppe. — Det var tusan hvad ni är kär i hennel. utbrast betjenten. Och han lät kaptenen stödja sig mot väggen. — Jag tror bestämdt, sade han, att jag får taga ifrån er era pistoler. Ni harnu icke kraft