Dagens Nyheter – 31 mars 1868, sida 2

i alla lemmar, och hon tillade: Här uppgaf jag min anda, och jag heter Martha de Chastenay. Derpå höjde hon sin arm och förde den till halsen... Ack! vet ni, min vän, en förfärlig auiog uppstod hos mig, ty hennes hals var illa sargad, och jag tyckte mig se spår efter en hand, som varit våldsamt tryckt mot densamma ... Hör, hvilken ohygglig föreställning jag gjorde mig: denna qvinna har bestämdt icke dött en naturlig död, tänkte jag... Damen med svarta handsken tystuade för ett ögonblick och betraktade Hector Lemblin. Han var nästan blå i ansigtet och likasom förstenad. — Säg mig, fortfor hon helt långsamt och med stark betoning, är ni riktigt säker på att er maka icke blifvit strypt till döds? Kaptenen svarade intet — han föll baklänges, afsvimmad. I detta ögonblick öppnades en dörr, och majoren inträdde. — Ah! sade han, ni är oblidkelig, min fru, oblidkelig som ödet. — Det är sannt, genmälde hon med ett bittert löie; jag är lika hjertlös som denne man varit. Hon utsträckte handen och fattade en klocksträng, på hvilken hon ryckte. fn ran inträdde. Det var Germain, den föregifne betjenten, som ansågs ha rymt, medtagande en million. — Jag tror, sade hon till honom, att den tid nu är inne, då du kan åter visa dig här. Bär bort kaptenen till hans rum; jag följer dig. När Hector Lomblin åter uppslog ögonen, fann han sig ligga på sin säng, alldeles klädd, och till en början ansåg ban sig vara ensam; men en man som hittills stått orörlig framför eldstaden trädde fram, då han af några rörelser märkte att kaptenen icke längre var i sanslöst tillstånd.