rodde dem, hvarifrån de fått båten, det kunde ingen upplysa. Ocn när hans gäster hemkommo från sin sjötur, och han gjorde dem frågor, blefvo dessa obesvarade. Damen med svarta handsken föreskref såsom vilkor för deras förening, att han skulle blindt lyda henne och icke söka utforska motiverna till hennes handlingar, äfven om dessa föreföllo honom aldrig så besynnerliga. Han lofvade naturligtvis allt hvad hon fordrade, och hvad blef följden? Jo, det första bruk hon gjorde af sin oinskränkta makt öfver honom var att ålägga honom att hvarje afton kl. åtta lemna slottet Ruvignay, dit han icke skulle få återvända före kl. tio. Hvad som mest förundrade och, man må säga, kostade på honom var hennes tillsägelse att han, när han nalkades slottet, skulle genom att blåsa i ett jagthorn förbereda henne på sin återkomst. Fallen för svartsjuka som han var, är det naturligt att han måste ha lidit ofantligt då han mottog och åtlydde dessa befallningar. Dock vågade han icke visa sitt missnöje för henue — han rättade sig i allo efter hennes vilja, ehuru det sved i hans bjerta. Dagen efter sedan kaptenen gjort sin första ofrivilliga aftonpromenad i sällskap med majoren, framställde Damen med svarta handsken en önskan, som det smärtade honom särdeles djupt att nödgas bevilja. Hon fordrade nemligen att Martha de Chatenays våning skulle ställas i ordning för hennes räkning. Ilon ville ligga, sade hon, i hans förra makas säng. Tillika förbjöd hon hvarje förändring i sängkammarens möblering eller inredning. Alt skulle förblifva sådant det förr varit. Sedan hon tillbragt cn natt i detta rum, för hvilket kaptenen hade så mycken respekt, lät hon tidigt på morgonen kalla honom till sig. Ilan hörsammade kallelsen; men då han kom