Dagens Nyheter – 30 mars 1868, sida 2

nom en förfärlig misstanke, då han inträdde i budoaren. — Hvem vet, sade han till sig sjelf, om ej denna qvinna, som knappt ger mig sin hand att kyssa, drifver gäck med mig? Hvem vet, om icke, då jag gått, jag som alltid iakttager ett vördnadsfullt uppförande och aldrig vågat trycka mina läppar mot hennes, denne andre som jag fruktar... och som hon kanske älskar. ..? Denna tavke plågade honom till den grad att han beslöt bemöta Damen med svarta handsken på ett annat sätt än vanligt. — O! tänkte han, då han satte sig bredvid henne, jag får ändå lof att med säkerhet veta, om hon verkligen älskar mig. Hvad som tilldrog sig under den timma, som nu följde, förblef en hemlighet mellan Damen med svarta handsken och Armand. Men plötsligen reste hon sig med en förolämpad drottnings värdighet och sade, pekande på dörren: — Gå! Hennes röst darrade af raseri; den unge mannen blef nästan rädd. Han befann sig i samma ställning som ett barn, hvilket felat i vördnad mot sin moder. Armand steg i sin tur upp, närmade sig dörren, men stannade derefter tvekande. — Men så gå då! utbrast hon i en befallande och hotande ton. — Farväl! stammade han med qvätfd röst, hvarefter han med högburet hufvud och stolt hållning gick ända fram till dörren. Han lade just handen på låset, då den besynnerliga qvinnan sade: — Armand! Hennes röst egde förlåtelsens milda och smekande tonfall, och den unge mannen skyndade lifligt tillbaka. —