Dagens Nyheter – 30 mars 1868, sida 2

sök aldrig få veta, hvem den man är, som hotar ert lif och mitt, och fråga icke heller, hvarför jag är på slottet Ruvigny...Vidare glöm icke att ni alltid skall hafva något vapen på er, då ni infinner er här. Ljudet af ett jägarhorn hördes på afstånd. Förskräckelse afmålade sig i den unga qvinnans drag; Armand såg henne blekna. — Gå, gå genast er väg, ropade hon. Tiden dertill är nu inne. Hon skyndade till dörren, öppnade denna och klappade två slag med händerna. Den man som redan tjenstgjort såsom Armands ledsagare visade sig åter, och hans anlete var fortfarande doldt af kapuschongen. — Adjö, sade damen, i det hon gaf Armand ett tecken att skyndsamt försvinna. I morgon ... vid samma tid... En timma sednare befann sig Armand vid Tullnärspasset. Han påträffade sin häst och var snart tillbaka vid sin fars lilla egendom. Öfversten låg, men han sof icke. Han hörde sin son inträda i huset. — Godt! suckade gubben. Jag tycker ändå mera om detta än den olycksbringande passion, som bestormade honom i Paris... Mitt barn är räddadt! Under de tre följande dagarne upprepades Armands besök på Ruvigny. Damen med svarta handsken åhörde leende hans kärleksförklaringar, och hennes blick svarade alltid på dessa: — Äfven jag älskar er ... Haf tålamod... vänta... En qvinna sådan som jag betänker sig länge... Och Armand väntade, till dess han plötsligen blef uppmanad att gå sin väg — alldeles såsom vi härofvan beskrifvit. Och den unge mannen anade intet ondt... Men på den fjerde aftonen vaknade hos ho