Dagens Nyheter – 30 mars 1868, sida 2

ken köld, att ni ihågkommer andras eder, men glömmer era egna. ; Armand blef förskräckt — han ryste ofriviligt. Damen med svarta handsken var icke längre denna täcka, förtjusande flicka som mottagit honom med ett det mest hänförande småleende. En hemsk eld lyste ur hennes ögon, hernes panna var veckad, hennes läppar darrade af vrede. — Ni glömmer, sade hon i högdragen ton, att jag aldrig medgifvit att sammanträffa med er, förrän ni svurit att icke söka få veta något angående mina lefnadsförhållanden. — Det är sannt, mumlade han, i det han sänkte hufvudet. — Nåväl, återtog hon, om ni vill veta mer än ni får veta, om ni icke är nöjd med att se mig riskera mitt lif för er skull, så gå!... Gå genast; ni skall aldrig mera återse mig... Armand kysste hennes hand. — Förlåt mig, mumlade han, jag har varit svartsjuk... — Har ni rättighet dertill? frågade hon i en ton af ironi, hvilken trängde såsom en dolkklinga genom den unge mannens hjerta. Men han hann icke svara. Likasom hade Damen med svarta handsken genom dessa ord uttömt hela sin vrede, räckte hon nu den unge mannen handen. Hon blef åter lika vänlig som hon varit en stund förut. — Förlåt mig, sade hon, jag har varit grym och dock älskar ni mig. Han uppgaf ett rop af glädje. — Älska mig sådan jag är, tillade hon, och sök icke genomtränga mina hemligheter. — Ja, svarade han i undergifven tou. Hon strök hans lockar ur pannan, hon smekte hans kinder; han var så obeskrifligt lycklig. — Kom till mig alla aftnar, sade hon, men