DAMEN MED SVARTA HANDSHEN. (Fortsättning af Det Hemliga Förbundet). (Forts. fr. föreg. n:r). — Åh! utropade bkan med en viss stolthet, jag är ju här... här för att skydda och försvara er. Hon skakade hufvudet. — Försvara mig, sade hon, det vore, ack! att förderfva mig... Han spratt till, hans panna lade sig i djupa veck, och han betraktade henne med misstroende. : — Min Gud! utropade han. Ni är då gift? — Nej, svarade: hon. Och i detta enstafviga ord inlade hon ett uttryck af djup smärta. AN — Men hvilka faror kan ni då Iöpå?: — Jag sväfvar i lifsfara... och äfven ni. — Men befinner ni er väl i någons våld... en mans? — Ja, svarade hon. Ett moln öfverfor Armands panna och fördunklade hans blick. — Min fru, stammade han, ni har således redan glömt dena ed ni svor i går. — llar jag svurit en ed? — Ja visst. Ni svor att om ni någonsin skulle fatta kärlek till en man... — Denne man skulle blifva ni sjelf, eller huru? — Nåå? — Nåväl! hvem säger er att jag älskar den man, som har mig i sin makt? — Om ni icke älskar honom ...om han icke är er make... — Jag märker, afbröt hon honom med myc