Dagens Nyheter – 28 mars 1868, sida 3

Slutligen öppnade han en dörr, hvarigenom en ljusflod strömmade dem till mötes. — Der är det... stig in! sade den okände, man väntar er... Med dessa ord aflägsnade han sig. Armand befann sig då på tröskeln till ett litet förtjusande rum med blåa sidentapeter, hvilket hade varit haronessan Martha de Ruvignys budoar. Framför eldstaden satt ett fruntimmer i en beqväm ländstol. Detta fruntimmer var Damen med svarta handsken. Hon var icke mer denna imponerande varelse, som mötte sin älskare på hafsstranden vid foten af en klippa. Man skulle nästan ha kunnat taga henne för en pgrisett vid gatan Chaussee-dAntin, mottagande med ett förtjusande leende en vän i sin budoar. Med en åtbörd, full af behag, gaf hon Armand tecken att tillsluta dörren. — Drag för rigeln, sade hon. Och sedan han åtlydt denna tillsägelse, tilJade hon: — Kom nu och sätt er bär bredvid mig... Hon anvisade honom en stol, som han flyttade intill bennes. Men i stället för att sätta sig derpå, föll han på knä, fattade hennes Häuder och mumlade, i det han på henne fästade en glödande blick: : — Ack! är icke allt detta en dröm? — Nej, svarade hon, vi ärömmer icke... det är verkligen mig ni ser... Jag hår trotsat all för att få träffa er. t — Trötsat allt? utbrast han. Och åter uppflammade svartsjukan i hans bröst. — Ja, sade kon, jag löper den största fara genom att mottaga er här. (Forts.)