Dagens Nyheter – 28 mars 1868, sida 2

DAMEN MED SVARTA HANDSKEN, (Fortsättning af Det Hemliga Förbundet). (Forts. fr. föreg. n:r). Den unge mannen hade haft rätt, då han trodde sig igenkänna grefve Arleff. Det var verkligen han, som satt vid styret. Och det var vid bans sida Damen med svarta handsken tog plats. Båten var mycket lång, så att den man, hvilken var placerad närmare fören och rodde med kraftiga årtag, icke kunde höra följande samtal, som fördes med låg röst. — 0! han älskar mig... han älskar mig, min vän, hviskade Damen med svdrta handsken. Han är alldeles galen i mig... jag har: honom helt och hållet i min makt. — Tror ni det? — Ja, han är min lydige slaf... ett ypperligt vapen i min hand. Då Damen med svarta handsken uttalade dessa ord, tycktes hon undergå liksom en förvandling. Hon var ej längre qvinnan med det sorgsna, svårmodiga utseendet och hvars öga och mun talade den veka känslans språk. Nej, en hemsk eld lyste ur ögat, ett högdraget och hatfullt leende krusade hennes läppar. — Och den andre? frågade majoren. — Ah! kapten Lemblin, inföll hon med en förkrossande ironi; han har ej tio dagar till att lefva. Apropos, han bör vid det här laget vara återkommen, — Förmodligen. — Jag tycker mig se honom der borta på terrassen; nan låter sina blickar, sökande 0ss, irra öfver hafvet. Arme dåret — Ehuru ni vet, inföll major Arleff; att jag är tr tillgifne tjenare och aldrig motsätter mig