Dagens Nyheter – 27 mars 1868, sida 3

— Det der låter mycket bra, sade hon; men tror ni väl att ni skulle kunna följa mig? Ni vet ej, hvilket mitt mål är; jag bevarar i djupet af min själ en hemlighet, som aldrig kan eller får blifva uppenbar för någon annan än Gud. — Behåll er hemlighet för er sjelf, sade han; jag vill icke ens veta ert namn. — Ah! utbrast hon, i det hon häftigt spratt till, mitt namn? En enda menniska här i verlden känner detta, och de, för hvilka jag säger det, skola döden dö inom loppet af den timma, då de få höra det. — Säg mig det då, utropade den unga mannen; jag skall dö lycklig vid edra fötter. — Ni är ett barn, svarade hon, och ni glömmer att jag icke har mer än ett par ögonblick att skänka er. . — Redan? Skall ni redan fara? Hon reste sig upp och sade till honom: — Ni ser den båt som fört mig hit. IHvarifrån har jag kommit? Hvarthän begifver jag mig? Hvilka äro de två män, som utgöra denna båts besättuing? Fråga mig icke om allt detta men återkom hit i morgon; jag skall vara här vid samraa timma som i dag. Damen med svarta handsken tog nu fram en liten hvisselpipa af siltver. Hon förde densamma till sina läppar och ett skärande ljud genomträngde luften och hördes af de båda roddarne, som emellertid uppehållit sig i båten ett temligen godt stycke-från land. Under det att den lillå farkosten nalkades stranden stodo Armand och damen tysta vid hvarandras sida, hållande hvarandra i handen. Plötsligen såg hon på honom och sade: — Älskar ni mig nog för att vara svartsjuk ? — 0! jag skulle döda min rival, om jag hade någon sådan. — Godt, sade hon; jag har velat pröfva er,