Dagens Nyheter – 27 mars 1868, sida 2

hvarken hvarifrån ni kommer eller hvart ni går, men låt mig älska er... Och han föll på knä samt fattade den unga qvinnans obetäckta hand, hvilken han öfverhöljde med brännande kyssar. Hon drog icke sin hand tillbaka. Man skulle nästan ha kunnat tro att hon ett ögonblick lät hänföra sig af Armands smekningar, som voro uttryck af en nngdomlig, ren och glödande kärlek... Plötsligen slet hon sig lös ifrån honom och sade: — Vill ni återse mig?... återse mig ofta... alla dagar? — 01! tag mitt lif i utbyte för en sådan lycka, genmälde han. — Nej, sade hon, jag fordrar icke så mycket. Jag vill blott att ni skall med ed förbinda er till att aldrig söka få veta hvem jag är samt att aldrig för er far eller Fulmen eller. någon annan menniska i verlden omtala vår förbindelse... För det priset skall ni få se mig här alla aftnar. NV — Jag svär att troget uppfylla dessa vilkor, svarade Armand, i det han högtidligt lyftade sina händer mot himmelen. — Kom nu ihåg, tillade hon, att den dag då ni bryter denna ed, skall ni få ett dolkstygn i bröstet, utan att någonsin rättvisans tjenare skola kunna upptäcka, hvems den hand varit, som hållit mordvapnet. Armand började småle. — Jag skall lefva länge, yttrade han i triumferande ton. Och han fattade ånyo damens hand och förde denna till sina läppar. Han märkte icke den hånfulla blick hon derunder fästade på honom. — Vanvettige narr! betydde denna blick. ——