Dagens Nyheter – 27 mars 1868, sida 2

O—O— MM och föra mig bort midtför era ögon. Om ni envisades att följa mig, om ni kastade er i hafvet för att genom simning upphinnb 085, Skulle ni snart sjunka till botten, träffad af en kula. Hon uttalade dessa ord i en ton af köld, utan vrede men med mycken bestämdhet och öfvertygelse, och Armand åhörde henne med en min af undergifvenhet, som tydligen vittnade om att hans kärlek till denna qvinna var outsäglig, oändlig. Hon fortfor: — Sedan vi nu blifvit ense i denna punkt, låtom oss antaga att vi äro gamla vänner. — Min Gud! mumlade Armand, antag heldre, min fru, att jag älskar er, att alla era önskvingar äro befallningar för mig, att ni blott behöfver säga hvad mi vill, för att blifva åtlydd af mig. — Godt! Jag antager att ni älskar mig... Men orsaken till er kärlek är er sjelf obekant, tillade hon med detta på en gång gäckande och medlidsamma uttryck i rösten, som var henne eget. Jag skall tala om för er hvarför ni blifvit så betagen i mig. Det är derför att pi första gången lärde känna mig en afton, då jag med en mans mod och kraft försvarade mitt lit och emedan jag följande morgon flydde från er. Er egenkärlek, ert högmod dref er att förtölja mig öfver hela Europa, och den hemlighetsslöja, hvarmed jag omgifver min person, har utan tvifvel i väsendtlig mån bidragit att göra er förälskad i mig. — Jag vet icke, svarade Armand, men jag afgudar er. — Men, fortfor Damen med svarta handsken, hvarför har ni kommit hit i qväll? — Ah! kan ni fråga mig derom? utropade den unge mannen, i det han eldigt fattade hennes hand.