Jag känner mig böjd för öfverseende och stillar derför min harm. En sak vill jag dock säga er, och det är att, om ni skulle tvifla ännu en gång, vore ni förlorad. — 0! utbrast han med enthusiasm, jag tror på er såsom på Gud. — Nåväl, då skall ni också lyda mig... — Hvad fordrar ni att jag skall göra? — För det första får ni icke följa efter mig, icke söka utforska hvem jag är eller hvart jag begifver mig... ända till dess att det behagar mig att sjelf lemna er alla de upplysningar, ni kan önska. — Jag svär att i detta afseende lyda er. — Vidare skall ni vid er hemkomst alldeles förtiga vårt möte för er far. — Det lofvar jag er. — Och dessutom köpa er betjents tystlåtenhet. — Era ordres skola blifva till punkt och pricka följda. — Nå väl då, sade hon, vi träffas i afton kl. tio... Farväl till dess. Och hon helsade med handen, satte sin häst i galopp samt var snart försvunnen ur den unge mannens åsyn. — Är detta väl en qvinna? frågade sig Armand, under det han qvarstod på samma plats, försjunken i tankar. Han yttrade åt sin betjent: — Kom ihåg nu, Jean, hvad jag säger dig. Det är du som med ett böss-skott dödat den här råbocken; vi ha icke träffat någon person, förstår du?... Med ett ord, denna dam ha vi aldrig sett... Betjenten bugade sig. — Om en månad härefter, fortfor Armand, skall du få tjugufem louisdorer, om du troget bevarat hemligheten.