Och den unge jägaren begaf sig åter på väg till Vaktkojan. Då han anlände dit, höll solen på att gå ned. Dess sista strålar förgyllde den lilla byggnadens gafvel. Öfversten satt på bron, väntande Armand och rökande i denna lugna och glada sinnesstämning, som tanken på att man vetat undvika en stor fara framkallar. Ett lecnde öfverfor den gamles anletsdrag, när han varseblef sin käre son, som han trodde sig ha med tillbjelp af Fulmen räddat undan Damens med svarta handsken, denna oblidkeliga och hemlighetsfulla fiendes, förföljelser... Armand ihågkom det löfte han gifvit sitt hjertas herrskarinna och höll det troget. Sedan öfversten gått till hvila och det blifrit tyst i huset, uppsökte Armand den förut omtalade betjenten och sade till honom: — Jean, om du vill att de tjugufem louisdorer, jag lofvat dig, skola gifva ränta och ränta på ränta under den tid jag har dem till låns af dig, så får du lof att icke allenast vara tystlåten, ntan derjemte lyda mig i akt. — Åh! herr Armand skall icke jemt och ständigt tala med mig om pengar... Det tjenar föga till, ty jag är er i alla fall oinskränkt tillgifven. — Sadla Rob-Roy åt mig. Betjenten gjorde en åtbörd af förvåning. — Huru! sade han, skall ni rida bort så här sent? — Skynda dig! lydde Armands svar, och detta svar uttalades i en så bestämd ton, att Jean icke fann det löna mödan att göra några vidare invändningar. Efter en stunds ridt kom Armand fram till hafsstranden. Han fastband sin häst vid ett träd; ty återstoden af vägen kunde icke tillryggaläggas annorledes än till fots.