Dagens Nyheter – 26 mars 1868, sida 2

Den unge mannen var ett rof för den HNfligaste sinnesrörelse. Då han lät sin häst stanna framför amazonen, utbrast han: — Andtligen! si Detta enda ord betydde: Andtligen återser jag er, efter att ha trott er förlorad för alltid; ändtligen skall jag då få höra ordet till den gåta, som är personifierad i er... ändtligen skall jag få veta allt, och i främsta rummet vilk jag blifva underrättad om, hvarför ni undvek det möte, som ni lofvade mig för åtta dagar sedan. Utan tvifvel uppfattade Damen med svarta handsken all den betydelse, som låg i detta ord. Hon smålog — och hennes leende var på en gång ömt och gäckande. — Det synes tydligen, min herre, sade hon, att ödet blandar sig i spelet och gör alla afstånd oss emellan onyttiga. — Min fru... stammade Armand. — I Italien, i Wien, i Petersburg, i Paris, i Normandie, öfverallt träffas vi. I Paris kom ni ju in till mig genom fönstret... — Ack min fru, afbröt henne Armand lifligt, ni skall icke vägra mig en förklaring öfver ert sällsamma uppförande mot mig, eller huru? — Nej, svarade Damen med svarta handsken; ty jag finner att ni är min öfverman; jag kan icke undkomma er längre. Men, tillade hon, medgif att det icke passar att vi till häst och i närvaro af er betjent... Armand vände sig om i afsigt att befalla betjenten att aflägsna sig. Men damen hejdade honom, sägande: — Nej... i afton... — I afton? — Ja. — Men... hvar? — Hittar ni utefter klippstranden? mm Ia sann Am An atrinla of mas. un