Dagens Nyheter – 26 mars 1868, sida 2

Deh unge mannen gaf hästen sporrarne och red bort i galopp, åtföljd af sin betjent och sina hundar. Klockan var då tio på morgonen. Vaktkojan var skiljd från slottet Ruvigny genom en djup skog, som sträckte sig ända till hafvet. Det var i denna skog öfverstens son denna dag jagade. En råbock hade blifvit uppspårad, men lyckades få ett temligen långt försprång. Armand. var gripen af den passion, som alltid fattar jägaren, då han tror sig nära att vinna ett byte. Plötsligen hördes ett skott på något afstånd; betjenten utropade: — Herre, någon har skjutit på ert villebråd. — Aha! utropade Armand förtörnad. Tänk, en sådan oförskämdhet har jag förr sannerligen icke kunnat göra mig föreställning om! Den unge mannen satte hästen i galopp och red åt det håll hvarifrån skottet hörts! När han uppnått skogsbrynet, stannade han tvärt och syntes bli mycket förvånad. Han hade nemligen varseblifvit en qvinna till häst, som höll en ännu rykande pistol i sin hand. På några stegs afstånd från ryttarinnan låg den stackars råbocken död. Armands vrede hade ögonblickligen lagt sig, så snart han märkt, att det var en dam, som gjort sig skyldig till hvad han kallat den största oförskämdhet. Han blef i stället nyfiken och skyndade fram till amazonen. Plötsligen uppgaf han ett rop — hans hjerta klappade våldsamt. Ryttarinnan var nemligen ingen annan än Damen med svarta handsken. Hon igenkände Armand, likasom han hade igenkänt henne. Men nu försökte icke denna qvinna, som eljest brukade undfly honom, och som han så länge förgäfves förföljt, begagna sig af sin springares snabbhet. Hon förblef helt Jugn på samma plats och afvaktade Armand.