har ju i natt varit så sjuk, och det är endast feberfantasier som nu uppfylla ert hufvud. — Möjligt, mumlade kaptenen. Derefter försjönpk han en stund i tankar, hvarefter han tvärt frågade: — Hvad tilldrog sig efter min svimning? — Majoren och den främmande damen tänkte ej på något anoat än er; man lyfte upp er och förde er till sängs. — Och de blefvo ej förvånade öfver min svimning ? —o— Nej, tack vare min historia. — Hur lyder då den? — Jag sade, att efter fruns död herr kapten ständigt varit plågad af syner, och att ni öfverallt tyckte er återse Hennes Nåd, och att det ej var ovanligt att ni i hennes rum... — Nog! afbröt kaptenen, jag förstår... Derefter började Hector Lemblin med största lugn undersöka hvarje vrå af rummet för att på allt sätt öfvertyga sig om att intet spår af det begångna brottet, hvari ingen utom han sjelf och Germain deltagit, kunde röja honom. — Ingenting här kan förråda 0ss, sade kaptenen slutligen. — Nej visst, sade Germain med ett cyniskt leende; herr kaptenen kommer nog ihåg, att vi före vår afresa i fjol togo våra försigtighetsmått. — Tig! Elter ett ögonblicks tystnad sade han tvärt til Germain: — Du vet till hvilket pris jag köpt din tystnad? : — Ja visst, och jag har ej skäl att beklaga mig öfver er, svarade kammartjenaren fräckt. Ni har betryggat min ställning, och om ej min tillgifvenhet och erkänsla för er förbjöde mig att lemna er, så skulle jag, tack vare er fri!