kostighet, i närvarande stund kunna slå mig ned i ro för framtiden. — Nåväl! sade kaptenen, jag lofvar dig trettiotusen francs till, om... — Om? afbröt honom Germain, hvars ögon lyste af vinstbegär. — Om den unga qvinnan, som åtföljer major Arleff, blir min hustru. — Herrn skall gifta sig med henne, svarade Germain lugnt. Lembliin kände sig darra, blekna och skälfva af glädje, och hans af smärta och samvetsagg sargade hjerta klappade nu med ungdomlig häftighet. — Låtom oss gå, sade han. Germain stängde dörren och följde sin husbonde. I detta ögonblick började dagen gry, och kaptenen fruktade att någon af betjeningen skulle få se dem. Men ännu sofvo alla i slottet; åtminstone hade man anledning antaga det. Det oaktadt tvärstannade kaptenen, när de hunnit nära slutet af korridoren. Hans öra träffades af ett buller. Steg hördes i stora trappan. Ett ögonblick ville kaptenen vända om, ty korridoren gick ända fram till trappan, men eu känsla af stolthet dref honom framåt. Han ville icke behöfva rygga tillbaka för sitt eget tjenstefolk, och ville hafva rättighet att obehiudradt, vare sig det var natt eller dag, passera genom slottet, som var hans lagliga tillhörighet. Han fortsatte derföre sin väg, åtföljd af Germain, men inom några ögonblick stod major Arleff midtför honom. Kaptenen spratt till, tog ett steg tillbaka och kände sig något förlägen. — Huru! sade han, ni är redan uppstigen, herr grefve!