Dagens Nyheter – 23 mars 1868, sida 2

Samvetsaggen marterade honom ej längre, fruktan och svagheten hade öfvergifvit honom. Denna känsla af ledsnad vid lifvet, som qvällen förut beberrskat honom, syntes nu helt bastigt hafva gifvit vika för de vanvettigaste förhoppningar. Denne man, som ännu för en stund sedan betraktade hela verlden omkring sig såsom en vidöppen graf, som på det förflutna kastade en förtviflad blick, liksom hjelten, då han flyr ifrån slagfältet, der han lemnar etter sig endast lik och rykande ruiner, denne man tänkte på framtiden... denne man drömde... Midtunder dessa drömmar genomkorsade med blixtens hastighet en tanke hans själ, och han utbrast: — Ja, jag vill blifva älskad af henne, hon skall ej få veta någonting... nej, nejl... aldrig!... Med ett häftigt språng stod kaptenen på golfvet, skyndade fram till kakelugnen och bemägtigade sig ur askan ett kol, utan att märka huru svårt han brände sig, hvarefter han genom blåsning lyckades framlocka en svag eldslåga, hvarmed han tände ljuset. Kaptenen kastade derefter på sig nattrocken, fattade ljuset samt smög sig tyst och försigtigt genom rummen ut i korridoren, i slutet af hvilken låg den kammare, der Martha uppgifvit sin sista suck. En djup tystnad herrskade i slottet och alla tycktes sofva: Med säkra steg genomvandrade kaptenen korridoren, ty nu ville denne man lefva för att blifva älskad och kände en brännande törst efter lycka och glömska. Hvad förde honom till detta rum, hvars tröskel han kort förut knappt vågat öfverstiga? b I han ämnade utplåna hvarje spår af sitt rott.