Dagens Nyheter – 23 mars 1868, sida 2

min svaghet oroat er och er följeslagarinna? — Ack! ja; skulle jag icke det? — Men, tillade kaptenen, i det han bemödade sig att småle, i morgon skall jag vara stark igen... jag lofvar er det... Jag skall vänja mig att bära min sorg. — Ja visst, sade majoren, men då måste ni vara förståndig, min käre kapten, och underkasta er hvad jag, såsom er läkare, ordinerar. Tag en thåsked af flaskans innehåll och njut derefter fem å sex timmars sömn. — Jag skall försöka, svarade kaptenen med ett barns undergifvenhet. — Vi lemna er nu. Germain har låtit ställa rummen i ordning åt oss, och vi säga er derför godnatt. — Farväl! sade Damen med svarta handsken, i det hon följde majoren. När hon stod på tröskeln, vände hon sig om och kastade på kaptenen en strålande blick, hvarefter hon försvann. Det blef mörkt i rummet, men kaptenen tyckte, att Damens med svarta handsken blick ännu gjorde det ljust omkring honom. I hans inre försiggick en besynnerlig förändring, och med outsäglig ångest mumlade han: — Jag tror, jag är på väg att älska henne. Såsom morgondimman upplöses af de första solstrålarne, så veko kaptenens förfärliga samvetsqval för denna qvinnas blick. Hvad som nu tilldrog sig i kapten Hector Lemblins själ, kan ingen säga. Men långt efter det denna qvinna — hvars blick, leende, röst och minsta rörelse på alla utöfvade en hemlig tjusningskraft — gått ur rummet, satt han, med hufvudet i händerna, orörlig och ett rof för en feberaktig hänryckning, upprätt i sängen,