Dagens Nyheter – 23 mars 1868, sida 2

m:ts afgörande i administrativ väg och de statsrådsledamöter, som icke yttrat sig i en riktning, motsatt konungens beslut, mäste anses hafva tillstyrkt detsamma; samt 4 konungens rätt i afseende å meddelande at rangbestämmelser finnes öfverallt, der den ej, såsom i Norge, är honom uttryckligen fråntagen. Grefve E. Sparre fick härefter ordet och angrep utskottet derföre att det tillåtit sig framställa anmärkningarne, med en arrogans och i ett språk, som på ett välförtjent sätt gisslades af en följande talare, hr Hazelius, som gillade utskottets anmärkningar i första och fjerde punkterna, men ogillade de i andra och tredje punkterna framställda. Hr Munck af Rosenschöld, konstitutionsutskottets ordförande, försvarade anmärkningen i 3:dje punkten, som han i utskottet biträdt, äfvensom i allmänhet utskottets rätt att uttala sina åsigter rörande åtgärder, som utskottet fann anmärkningsvärda. Hr von Geijer gillade hvad utskottet yttrat i 4:de punkten, den som handlar om rangbestämmelserna. Hrr 4. C. Baab, Henning Hamilton och Säve yrkade, att betänkandet skulle sans phrase läggas till handlingarne. Hr Bydin, som gillade 2:dra och 4:de anmärkningspunkterna, yrkade äfven betänkandets läggande tillhandlingarna; detsamma gjorde hr Abnqvist, som yttrade sig med mycken skärpa emot utskottet. Hr Landgren ansåg att man borde gilla de i 2:a och 4:e punkterna gjorda anmärkningarne, men deremot ogilla de öfriga. Hr Ch. Dickson förklarade att, om han niärvarit i utskottet, då beslut fattades i afseende på de trenne sista punkterna, skulle han ha afgifvit sin reservation emot desamma. Utskottets anmärkaing i första punkter hvilade deremot på en riktig princip, grundsatsen af representanternes oberoende, de måtte vara embetsmän eller ej. Hr Billström yrkade att betänkandet skulle med erkännande af befogenheten utaf de af utskottet framställda anmärkningar läggas till handlingarne. Sedan hrr Nordström och OC. G. Mörner instämt med hr Hamilton, blef utlåtandet äfven, efter af talmannen framställd proposition på hvarje punkt, utan omröstning helt enkelt lagdt till handlingarne. Det var redan på förhand tydligt att första kammaren skulle komma till det resultat, som gemenligen kallas noll. Men man hade derjemte — i följd af det misstroende man allmänt börjat fatta till andra kammaren, derför att den i flera afseenden svikit de förhoppningar, vännerna af framåtskridande och verklig sparsamhet på densamma skäligen ställt — gissat att den courtoisie mot regeringen, som denna kammare ådagalagt, sednast då frågan om handelsoch sjöfartsfonden förevar, äfven nu skulle framträda, och att den mycket prisade tacksamheten skulle förmå de folkvalda representanterna att sätta den bästa af ministerer till och med högre än grundlagens majestät. Det är en glädje att säga och tänka det man i detta fall bedömt kammaren orätt och att densamma ehuru med knapp majoritet för folk och regering förklarat att den, huru medgörlig den än för öfrigt må vara, dock icke vill tillåta att konstitutionens helgd i någon mån kränkes