Dagens Nyheter – 21 mars 1868, sida 2

varse Damen med svarta handsken; Ton satt invid hufvudgiirden. Han intogs af en häftig förskräckelse; han tyckte sig redan stå inför sin domare, och för att vinna tid, beslöt han låtsa vara oredig och minnesslö. — Hvem är ni? frågade han. Damen med svarta handsken tog ett ljus, tände det vid mnattlampan och återvände till sängen. Kaptenen såg då ett melankoliskt leende sväfva på hennes läppar. Hennes blick förrådde sorgsenhet och med en röst, full af medlidande, yttrade hon: — Huru befinner ni er, min herre? Känner ni er nu i någon mån återställd? Då kaptenen hörde dessa ord utsägas, spratt han till, och han frågade sig, om det var möjligt att en qvinna sådan som hon kunde tala på detta sätt till en man, som hon visste vara en grof brottsling. Och plötsligen uppstod hos honom det Jjufva hoppet att ingen hade varseblifvit det olycksdigra märket, emedan allas uppmärksamhet fästats på honom, då han svimmade, så att de för tillfället glömde till och med ändamålet med sitt besök i sängkammaren. Damen med svarta handsken ställde ifrån sig ljuset på ett bord, hvarefter hon tog en kopp, i hvilken hon tömde innehållet af en liten flaska och rörde om drycken med en sked. — Drick, sade hon leende, i det hon räckte koppen åt kaptenen. — Min Gud, min Gud! utbrast Hector, som fortfor att spela sin roll, hvad har då händt? Hvar är jag? Hvem är ni, min fru? — Drick först, lydde hennes svar. Han tog koppen, tömde densamma och betraktade sedan damen med samma undrande blickar som förut.