Dagens Nyheter – 21 mars 1868, sida 2

— Ni trågar hvar ni är? sade Damen med svarta handsken, i det hon åter tog plats i en bredvid hufvudgärden stående fåtölj; ni ör hemma hos er, på slottet Ruvigny. — Ah! utropade kaptenen, under det han bibehöll minen hos en man, som förgäfves söker samla och reda sina minnen. — Jag är den aflidne generalens dotter, fortfor hon, och jag har kommit hit till er i sällskap med major Arleff... Och hon tortfor i en nästan ångerfull ton: — 0! förlåt oss, min herre! Vi ha ofrivilligt begått en stor grymhet, jag och majoren; ty för att finna den der kistan, ha vi tillfogat er mycket ondt... Ni har icke kunnat bära er häftiga sorg... Knappt hade vi inträdt i er makas sängkammare, förrän ni svimmade... och då glömde vi allt annat, för att blott tänka på er. Dessa ord ljödo i kapteaens öron såsom en himmelsk musik. — De veta ingenting, tänkte han. Då slog han sig för pannan och uppgaf ett rop, för att damen skulle tro att de bittra minnena åter vaknade hos honom. Han gömde hufvudet i sina händer och mumlade med nästan qväfd stämma: — O! Martha!... Martha!... Du som jag älskade så högt! Damen med svarta handsken fattade hans hand och tryckte den sakta: — Min herre... min herre, sade hon med en röst, så mild att hon skulle ha kunnat trösta en lifdömd för förlusten af den eviga saligheten. (Forts.)