Dagens Nyheter – 21 mars 1868, sida 1

Germain vände sig om och smide till majorer med låg röst men likväl tillräckligt högt för at! Hector skulle kunna böra det: — Min stackars husbonde... det är minnet af frun, om hvilken allt, hyaraf han nu omgifves, erinrar honom, som gör honom så bedröfvad. Dessa ord tycktes återgifva kaptenen en smula mod. Han fortfor att gå framåt, men i den mån han nalkades dörren till sängkammaren, tilltog hans sinnasrörelse. — Här är det, sade Germain, när de kommo fram till denna dörr. Det låg ett uttryck af bitter ironi i den ton, hvarmed betjenten uttalade dessa ord. De tycktes i sig innebära en tanke, ungefär sådan som denna: — Det är här vi ha mördat tillsammans, Germain letade fram den rätta nyckeln och satte den i låset utan att tveka. Äfvenledes var det utan tvekan han vred om nyckeln; men ionan han Öppnade dörren, vände han sig om och betraktade sir husbonde. Hector Lemblin stod rak och stel, såsom cen person, hvilken icke erfar den ringaste rörelse. Men hans likbieka ansigte, hans hårdtsammanbitna läppar och svetten, som perlade på hans. panna, vittnade om att hans lugn endast var skenbart. Germain blickade öfver kaptenens axel, och han varseblef major Arleff och dennes följeslagarinna, hvilka stodo tysta och allvarsamma såsom domare, de der haft den smärtan att nödgas döma en menniska till döden och sedan af sin pligt äfven tvingas att vara närvarande vid afrättningen. — Seså, Germain, mumlade kaptenen, öppna då. Betjenten lydde — han slog upp dörren och inträdde först i detta rum, hvarest Martha de