åt Armand att hon icke kunnat träffa Blidah, och den blick af hemligt förstånd som hon utbytte med öfversten, när denne inträdde i sin sons mottagningsrum. — Mitt kära barn, sade herr Leon, kan och vill du skänka din gamle far åtta dagar... Du vet att jag högst sällan tager din tidianspråk; men nu måste du följa mig till Normandie. Det gäller din lycka. Armand tvekade och såg på Fulmen. Men denna lutade sig intill honom och hviskade i hans öra: . — Res! när ni återkommer, skall jag, det lofvar jag er, ha funnit Damen med svarta handsken och upptäckt hennes hemligheter. Och den unge mannen beslöt hörsamma sin fars begäran och lemna Paris. Redan samma afton reste öfversten och hans son. Fulmen sade till sig sjelf: — Nu när jag icke längre behöfver vara orolig för Armands skull, har jag fria händer; jag kan komma ihåg att man kallar mig Fulmen, och jag skall lära damen med svarta handsken att detta namn betyder: Blixten. (Forts.)