— Kanske, mumlade han. — Nåväl, hör då, sade Fulmen, hvad jag har att berätta. Och hon omtalade för den af oro darrande öfversten hans sons kärlek till den hemlighetsfulla Damen med svarta handsken och alla de mer eller mindre oförklarliga händelser, som under loppet af tvenne dagar så hastigt följt på hvarandra. Då hon slutat, blixtrade den gamles ögon af vrede. — Ah! sade han, om någon vågar röra mitt barn... jag tror, jag skulle få kraft att nedstörta ett berg öfver den djerfve, för att krossa honom. — Nu skall jag säga er, yttrade Fulmen, hvad jag önskar att ni skall göra... Föregift en resa, en sådander angelägen affärsresa som icke kan uppskjutas, och laga att Armand får lof att följa er... Redan i afton böra ni ha lemnat staden. För honom långt från Paris till Normandie, Bretagne, hvart ni vill. Uuder tiden skall jag demaskera Damen med svarta handsken och afslöja hennes planer. Fulmen steg härefter upp. . — Nu far jag till Armand, sade hon. Om en liten stund kommer mi efter dit; ni skall då låtsa att ni aldrig sett mig förr. Ni ber Armand göra er sällskap .-.. till Normandie, eller huru? — Ja, det passar icke illa, sade öfversten; jag har nemligen en liten egendom några mil från Havre... — Godt, afbröt honom Fulmen. Vi återse EG således redan inom en timma härefter. Och efter att ha tagit afsked af herr Leon, for hon till Armand. Man förstår nu, hvarför Fulmen hade sagt