— Han har sagt er — hvad? — Att den unge mannen älskar... Det kan icke vara någon annan än ni som är föremål för hans ömma låga. Ni ser bra ut och tycks vara en god flicka... Ni skall göra honom lycklig, eller huru? Fulmen skakade leende sitt hufvud. — Nej, sade hon, det är icke i mig han är kär... och dock... Ack! öfverste, hvarför skulle jag icke vara uppriktig mot er, hvarför skulle jag dölja för hans gamle far att... jag älskar honom ? — Och han besvarar ej er kärlek! — Nej. . — Då är han blind... — Åh! var lugn, jag skall nog eröfra honom förr eller sednare... När jag en gång satt mig 1 sinnet... Hon fullbordade icke meningen, utan återtog oiter ett ögonblicks tystnad: — Jag har kommit för att tala med er om honom, emedan ni och jag äro de personer, som mest hålla af honom... 2 — Tack! sade gubben, i det han hjertligt tryckte Fulmens hand. — Och vidare derföre att han är utsatt för en fara... — En fara! inföll öfversten, synbarligen förskräckt. — Lugna er, sade Fulmen, vigkunna förekomma olyckan. O! tala då, fort... fort! oo— Öfverste, yttrade den unga qvinnan med djupt allvar, vet ni, om Armand har fiender? oo — Han, fiender!.. Det är icke möjligt... Han är ju så innerligen god, den käre gossen. oo— Nå, har ni då sjelf fiender? Denna sista fråga kom öfversten att spritta till — hela hans föregående lif låg, såsom ett förfärligt panorama, för hans själs blickar...