Säkerligen skulle knappt någon, som sett denne man fyra eller fem år förut, nu ha igenkänt honom. Han hade blifvit en krokig gubbe med hvitt hår. Månne det var tiden som så förhärjat hans kropp, eller kanske samvetsqvalen? Vi vilja icke härpå gifva något svar. Han helsade på Fulmen, icke utan att visa en viss förvåning, och ställde fram en stol åt henne. — Med hvem har jag den äran att tala? frågade han. — Jag kallas Fulmen, min herre, svarade den unga qvinnan, i det hon blygsamt sänkte ögonen, och är dansös vid operan. — Och 21i kommer till mig i ett ärende som rörer min son? sporde gubben. Härvid förrådde han en Viss sinnesrörelse. Denne man som tkjertlöst uppoffrat så många menniskor, hvilka haft den olyckan att stå i vägen för hans plauers och öÖönskningars förverkligande, darrade af öm oro, vid blotta tanken på sin son. — Ja, det är om honom jag vill tala med er. — Min Gud! stwmmade dea gamle, skulle han händelsevis va-a sjuk?.... Har han duellerat kanske?... Är han sårad..? — Åh! lugna er, yttrade Fulmen; han mår förträffligt. — Ni kan icke tro huru ni skrämde upp mig... Och öfversten tillade med rörd stämma: — Det kära barnet!... Jag har nu icke sett honom på tre dagar... Men jag vill ej tadla honom för det att han icke besökt mig; han är ung... och jag är gammal... Han kan derför icke gerna annat än ha tråkigt i mitt sällskap... Dessutom har Job sagt mig... Öfversten tystnade och betraktade Fulmen med ett välvilligt småleende.