Dagens Nyheter – 20 mars 1868, sida 1

— Ja, genmälde Blidah. Du vet ju att jag har en tioårig son... Honom har man tagit eller, rättare sagdt, stulit ifrån mig, och sedan har man tvungit mig att tjena menniskor, som jag icke känner och om hvilkas hemligheter jag är fullkomligt okunnig; och dock — om ett ord undfaller mig, om jag uppdagar det lilla jag vet, skola de döda mitt barn: Blidah talade i en så uppriktig ton, att Fulmen icke kunde misstro henne. — Kan du således icke säga mig någonting alls? frågade den sistnämnda. — Jo, sade Blidah, en enda sak. — Låt höra! — Herr Armand är kär i Damen med svarta handsken, eller huru? — Han är tokig i henne. — Du åter älskar Armand? — Ändå till vansinne. — Du önskar honom således icke någon olycka? — Hvad menar du? mumlade Fulmen. — Jag skall gifva dig ett godt råd. Om du verkligen hyser någon ömmare känsla för den unge mannen och om du derjemte har det aldra ringasteinflytande öfver honom, så begagna detta. För honom redan i morgon långt bort härifrån — till verldens ända... Låt honom byta om namn... — Men. hvarför? — Må han framför allt, fortfor Blidah, icke söka att få återse Daämen med svarta handsken; ty du vet icke hvarthän en dylik kärlek skall leda honom... — Hvart skall den då leda honom? frågade Fulmen, på hvilken Blidalsi ord gjort ett lifligt intryck. -— Till döden. a Fulmen darrade nu i sin tur. Ett ögonblicks