Dagens Nyheter – 19 mars 1868, sida 2

ibeklasliga förhållanden vid Ultuna landtbrulksinstitut. Upsala-postens sednaste nummer, som i går kom oss tillhanda, innehåller följande rörande förvecklingarna vid Ultuna: Bland undertecknarne af lårarnes första skrifvelse var äfven läraren i botanik vid institutet akademiadjunkten Th. Fries. Man återfinner icke hans namna under lararoes senusto skrifvelse af den 2) jan., och är skälet härtill, att hr Fries den 10 januari hade till styrelsen iogifvit sin afskedsansökan och sålunda icke den 29 januari tillhörde lärarekåren vid institutet. Som mellertid styrelsens svar å lärarnes första skrifvelse angår äfven hr Fries, har ban funnit sig föranlåten att till styrelaen ingifva en särgkild skrifvelse, hvilken vi här meddela så lydande: Till styrelsen för Ultuna landtbruksinstitut! Då undertecknad den 10 sistl. januari inlemnade min ansökan om afsked från min lärarebefattning vid Ultuna, ansåg jag det väl vara sista gången, som jag till styrelsen skulle ställa någon skrift. I betraktande derat, att jag ej längre tillhörde niimnda instituts lärarepersonal, tog jag äfven ingen kännedom om det svar. som styrelsen meddelade på den äfven af mig undertecknade skrifvelse af den 9 december, hvari institutets samtlige lärare med undantag af direktör H. Amåen till styrelsens afgörande framställde en ödmjuk förfrågan angående den makt, som institutets föreståndare eger att på undervisningen utöfva. Jag ansåg det neml. ej vidare röra mig, huruvida den af direktör Amåen eller den af de öfrige lärarne omfattade åsigten var den rätta. En lätt förklarlig nyfikenhet gjorde dock, att, då jag helt nyligen genom en tillfällighet fick anledning att taga kännedom om detta svar, jag egnade detsamma en synnerlig uppmärksamhet, och till min stora öfverraskning sann jag deri uttalanden, hvilka nödga mig att vända mig till styrelsen för att söka belysa och gendrifva detsamma. Invändas torde måhända, att detta ej längre kan vara min rättighet, då jag upphört att vara lärare vid institutet, men med afseende härå tager jag mi friheten att påpeka, att styrelsens svar är ställdt til alla undertecknarne af ofvannämnda skrift, således äfven till mig; att i detsamma omdömen fällas om lärarnes verksamhet och förhållande under den tid, då äfven jag vid Ultuna tjenstgjorde, — omdömen, som således äfven måste afse och drabba mig; samt slutligen, att, såsom protokollet af den 10 jan. d.ä. så 1 och 5 otvetydigt vittnar, detta svar afgafs förr, än min afskedsansökan af ordföranden, till hvilken den af mig blifvit aflemnad, för styrelsen tillkännapafs och förr än den af styrelsen blifvit beviljad, vadan jag otvifvelaktigt måste anses tillhöra dem, till hvilka svaret ställdes. Det, som genast väckte min stora förvåning, var, att, såväl i det af direktör Amen uppsatta protokollet af den 16 dec. s. å. som i det at några styrelsens ledamöter uppsatta och sedan af styrelsen i sin helhet gillade svaret, den af mig och mina f. d. medlärare gjorda hemställan uppfattas, som skulle lärarne förfrågat sig, huruvida de äro skyldige att åtlyda de föreskrifter, dem af institutets föreståndare lemnas. Jag sjelf skulle vara den förste att beteckna en sådan fråga såsom, lindrigast sagdt, löjlig, enfaldig eller opassande; och i det afseendet torde jag ej röna någon motsägelse af styrelsens ledamöter eller någon annan tänkande menniska. Emellertid har en sådan fråga aldrig blifvit framställd. Vid förnyad genomläsning af vår skrift kan jag ej undgå att förvåna mig öfver, huru det varit styrelsen möjligt att så missförstå syftet och innehållet af nämnda skrift, då deri tydligen blott frågas: huruvida föreståndaren ensam har att vidtaga förändringar i lärarnes undervisningsskyl dighet samt huruvida föreständaren eger att bestämma öfver undervisningen med samma rätt som styrelsen. . Orsaken till dessa frågors framställande hafva vi äfven motiverat, i det vi visat, att direktör Amen både, utan såväl styrelsens som ifrågavarande persons hörande, pålagt en medlärare tjenstgöring och undervisningsskyldighet till en utsträckning vida utöfver hvad nämnde lärare vid sitt antagande sökt och det då af styrelsen blifvit bestämdt (hvilket af styrelsens protokoller och andra handlingar otvetydigt och odisputabelt framgår), som ock med anledning häraf inför sina medbiraro i hög grad kraftfullt förfäktat sin rätt att i styrelsens namn (utan dennas hörande) gifva hvilka bofallningar som helst, äfven då — såsom i ifrågavarande fall — man kunde deremot åberopa sig på styrelsens oförtydbara beslut. Dylika befallningar skulle vidare, enl. herr Ameåens förmenande, en hvar lärare vara skyldig att enast ovägerligen ställa sig till efterrättelse ; ändring unde visserligen deri sökas, men ända tilldess sådan vunnits (ofta måhända efter flera månader), vore lärarne pligtige att fullgöra nämnda befallningar. Det är dylika, så väl med handling som otvetydiga ord af herr Amöen uttalade åsigter, som gåfvo oss anledning att yttra, det föreståndarens befallningar syntes oss vara på vägen att taga en betiänklig utsträckningt. Å ena sidan föreföll det oss neml., som om han upphäfde sig till en slags domare och herre öfver styrelsen, i det han tilltrodde sig kunna ändra styrelsens beslut och modifiera dess för lärarne utfärdade föreskrifter, i hvilket fall naturligtvis styrelsen skulle komma att såväl i allmänna opinionen som de facto intaga en subordinerad ställning under föreståndaren; — å andra sidan ansågo vi. att lärarnes ställning blefve minst sagdt osäker och tvifvelaktig, då omfånget af deras lärare-verksamhet bestämdes ej af styrelsen genom de af denna utfärdade instruktionerna, utan blott af föreståndarens enskilda tycke. Enligt dessa åsigter skulle det ej vara omöjligt, att föreståndaren ålade läraren i botanik undervisnings-skyldighet i t. ex. trädgårdsskötsel, läraren i skogshushållning dylik i byggnadskonst, läraren i kemi dylik i boskapsskötsel o.s. V, En dylik, enligt min uppfattning, rent af absurd tillämpning af stadgarne var det, som vi — der till manade af ett för oss vVarnande exempel — ville söka förebygga. . Härmed hoppas jag fullt tydligt hafva utvecklat såväl hvad vi frågat, som hvarföre. I hög grad öfverraskande föreföll mig vidare den beskyllning, som, om ock ej direkt, dock genomskinligt nog ligger i orden: en uppfattning, hvilken vål ej kan jäfvas af någon, som vill dem (stadgarne) ärligt studera).,. Jag vägar försäkra, att jog alltid sökt ärligt studera institutets stadgar, ja EE ee NE