Dagens Nyheter – 18 mars 1868, sida 1

om er; och dessutom vet ni ju att jag är begifven på allt som stöter på äfventyr. — Nå, så kom då! — Ett ögonblick, jag ber. — Hvad har ni att säga? — Att jag i högsta grad misstror denna qvinna, hvilken ni så ursinnigt älskar, och att jag ej har lust att falla i någon snara. — Snara! — Ja visst, hvem säger er att vi ej kuna råka ut för den eldfängde majoren? — Jag har min dolk... — Förslår inte. Här har ni något som bättre kan hjelpa oss, sade Fulmen, i det hon gick fram till studentens bord, hvarest lågo de af Armand qvarglömda pistolerna, hvilka hon nu räckte den unge mannen. — Jag förmodar att jag också skall vara med på expeditionen, sade Dulong. — Om ni behagar, så mer än gerna. Med dessa ord svingade sig Fulmen ned på taket. — Akta er, sade Armand. — Bah, svarade dansösen, jag började ju min konstnärsbana med att dansa på liua. Härefter skyndade hon framåt taket, åtföljd af Armand och studenten, som försett sig med ett eldstål, under det Armand beväpnat siv med sina pistoler och Fulmen med Armands dolk. När dansösen kommit fram till fönstret, vände hon sig om, sägande : — Om man kan slippa, bör man icke göra buller. Härefter drog hon af fingret en ring, hvaruti var infattad en skarpt slipad diamant, med hvilken hon kringskar fönsterrutan, som hon försigtigt lade på taket. Sedan vände hon sig till Armand, sägande: — Spänn upp hanezr. Derpå stack hon in handen och aflyfte fön