Dagens Nyheter – 18 mars 1868, sida 1

Men fönstret var stängdt, och intet ljus fann: i rummet, fastän den för mötet utsatta tide! redan var inne. Nästan en timma förgick utan att något för märktes eller Damen med svarta handsken in fann sig. Nedhukad och med bjertat bultande af oro låg Armand, sprittande till vid minsta buller men — hon syntes ej till. Tanken på att hon hade något annat möte kom svetten att perla utför den unge mannen panna. Slatligen väckte honom en svag hvissling u hans tankar: det var Fulmen som kallade honom Armand inbillade sig, att dansösen gjort nå gon upptäckt, möjligen varseblifvit ljus i någor af husets våningar, och skyndade tillbaka til studentens fönster. — Min stackars vän, sade Fulmen, det stoc skrifvet i stjernorna att vi skulle blifva full komligt lurade. Damen med svarta handske har drifvit gäck med oss. Låt oss derför vän da om. — Nej, jag vill ännu dröja en stund. — Hvilken dårskap! — Eller snarare... Armand tvekade. — Nåväl? sade Fulmen. — Nåväl! så skall jag siå ut fönsterrutan intränga uti detta hus och... jag skall finn: henne... — Ni tyckes ej ha tänkt på polisen. — Hvad bryr jag mig om den, mumlade de unge mannen. — Nå efter ni bestämt er, så vill jag gör: er sällskap. — Hvad säger ni? — Då jag gjort mig till er skyddsande, sad Fulmen skrattande, så skall jag väl ta vår