Jag begynte bli hvad man kallar rörd, när dörren omsider uppläts, och en hvithårig man, hvilkens ansigte var betäckt af en mask, inträdde. Armand och Fulmen utbytte en blick med hvarandra. Intrigen syntes dem ännu mera invecklad än förut. — Än vidare? frågade dansösen, vidare? -— Denne man, sade Fredrik Dulong, tycktes mig vara sextio år. Han hade en reslig växt och bar svart drägt. — Det var den ryske majoren, mumlade Fulmen. — Tyst, sade Armand. s — Han kom fram till mig och sade: ni har kommit hit med anledning af en anonym biljett. — Ja, min herre. — Ni trodde att ni här skulle träffa ett fruntimmer. MN — Huru! utropade jag. Ar det någon drift å färde? Han höjde på axlarne, med en föraktfull min, som tycktes säga: — Skulle väl ett fruntimmer, som skänkt er sin kärlek, kunnat bo på ett sådant sätt? Han återtog: — Det var ej ett fruntimmer som gaf er det här mötet; det var jag. — Ni! jag har ej den äran att känna er. — Det är sannt, sade han skrattande, men ni skulle känna mig, ifall icke denna mask... — Ja, men säg mig, hvarför ni begagnar denna mask, frågade jag ursinnig. — Emedan jag, i händelse ni ej går in på mina förslag — hvilket är mycket möjligt — ej vill att ni, i fall vi råkas, skall kunna igenkänra mig. — Ni har således någonting att föreslå mig? — Måhända... Och denne man, hvars blick och åtbörder på mig utöfvade en viss förtrollning, för hvilken