Ekipaget sattes i gång. Lakejen nedföllde gardinerna för vagnsfönstren så att jag icke kunde se, hvartbän det bar af. Derefter framtog han en bindel och sade: — Det är nödvändigt, ifall herrn vill träffa det fruntimmer, som skickat efter herrn, att herrn låter förbinda sina ögon. Jag fann förslaget originelt och gaf dertill mitt samtycke. Jag hade läst om sådana der äfventyr i romaner, och som jag icke var rädd... — Ja, förbigå alla resonnemanger och förklaringar, inföll Fulmen. Vidare? — Efter ungeför tjugu minuter stannade vagnen. Betjenten sade till mig: — Om herrn nu behagar stiga ur och fatta min hand... Jag gjorde såsom han uppmanade mig att göra. Man ledde mig några minuter, hvarunder jag kände att jag gick i djup sand. Jag kunde deraf förstå att jag passerade en trädgård; derefter kom jag till en trappa... — Hå! utropade Armand, ett likadant äfventyr har jag en gång varit ute för. Öfverstens son ihågkom sitt sällsamma käryosförhållande till den lilla baronessan de Sainteuce. — Fortsätt, sade han, fortsätt. — Då jag stigit uppför tio trappsteg, återtog studenten, öppnade min ledsagare en dörr och införde mig i ett rum, hvars golf var betäckt af en tjock matta, så att jag sjelf icke hörde ljudet af minasteg, och i det han satte mig ned i en fåtölj, yttrade han: — Om fem minuter får ni aftaga bindeln. — Härpå lemnade han rummet och läste igen dörren. Jag förblef sittande orörlig en liten stund... mitt hjerta klappade häftigt. Slutligen aftog jag bindeln. — Och då, inföll Armand, befann ni er i en täck budoar, hvars väggar voro beklädda med