Dagens Nyheter – 16 mars 1868, sida 3

dra öfverraskningen bereddes mig af hr Key, som började med ett fördelaktigt yttrande, men slutade med att instämma i törsta kammarens förslag till skrifvelse, der det talas om att k. m:t måtte tillse att ej de estetiska och konstnärliga anspråken måtte förbises. Jag anser att dessa anspråk ej blifvit förbisedda. Vi har ha fått en förteckning på de stora mästerverk som blifvit uppförda; det skulle således vara ett par små farcer, som förorsakat det der tillägget i utskottets skrifvelse. Jag skulle ba mycket emot dessa pjeser, om jag vore öfverceremonimästare. oftersom hofceremonielet förlöjligas i dem; men då jag icke är det, så är jag tvärtom tillfredsställd deraf att kongl. teatern upptager sådana saker, hvilket vittnar om en frimodighet, en fördomsfrihet, som ej torde finras på många ställen, och jag önskar attteatern måtte fortgå på den banan.(Bifall(. Och om än dessa farcer varit så dåliga som man påstått, månne detta ken utgöra skäl att utdöma en konstanstalt, som med förlust gifvit tusentals goda pjeser och erkända mästerstycken,nvilka kanske mera tillhöra studerkammaren ? Det vore detsamma som om man för ett par små tistlars skull ville ödelägga en hel åker — det vore ett dåligt landtbruk. Först i början, oå Sköna Helena gafs, mötte jag en vän, som var alldeles förtviflad öfver att en sådan pjes kunde gifvas. Jag sa åt honom: Rena din själ, gå och se ett stycke, somär ett af de förnämsta som någonsin blifvit gifna, och som är en klar och förträfflig sedemålning: det är Tertuffel Dagen derpå var han ännu mera ursinnig och påstod, att det var en skandal mot kyrkan och presterskapet. Några cicar sednare råkade jag honom åter, hos Skö: lena; då blef han också ond och trodde att jz; ville spionera på honom. Man finner häraf hur oritt det är att bygga på enskildes omdömen. Men ännu skadligare är denna anständighetston, som skalder och tänkare gisslat och som gör all humor omöjlig. Hur långt denna kan gå, derpå vill jag anföra ett exempel. Det var icke så länge sedan påfven utgaf ett påbul att hvarje dansös i kyrkostaten endast skulle få uppträda på scenen i gröna — kalsonger (Skratt) — kanske. begår jag ett brott mot anständigheten, då jag talar om sådant, och i en samling af bättre flickor skulle jag visst icke våga det. Det påminner mig äfven om en historia om en spansk drottning, som af innevånarnei en fabriksstad fick mottaga ett dussin strumpor — hon blef ond, ty det förutsatte att hon skulle ha ben som andra menniskor, och en sådan förutsättning kunde allerhögstdensamma i nåder inte gilla... (Skratt). Men för att återkomma till den förra historien, så böll hela kyrkostaten på att råka i uppror, det var för mycket för Romas konstälskande folk; sjelfva kardinalerna ledsnade vid den gröna färgen, så lämplig för Floras, men ej för gratiernas lätta trupper, och det skära silket kom åter till heders. — — — Sederna kördes på porten, emedan de förstörde konstens verk. Det finres en påtryckning, som teatern måste antaga äfven med fara att krevera.: lyxen — den finnes öfverallt, och den är en kraft som med glitter och bladguld trycker oss. Den finnes till och med inom kyrkan i dess kåpor af sommet och med broderier, hvilka förorsaka Jångt mera obehag än de skridskobaletter och sjunkande skepp, hvaröfver en talare beklagat sig. — Saken har också en allvarlig sida; om neml. skulden stiger och riksdagen nedsätter anslaget, så blir följden att operan måste stängas. Detta blir ett hårdt slag ej blott för oss, utan ock för representanterna från landsorten. Vår opera har vunnit ett rättvist anseende i andra länder; och dit, der svenska namnet ej var kändt, har det kommit under toner. Dramatiska teatern bar deponerat allt hvad den förtjenat för att underhålla sin ädre, fattigare men förnämare syster, och den Sköna Helena har ett helt år uppehållit operan med dess estetik och dess moral. Med kännedom om den nöd, som finnes i landet, samt med bibehållande af grundsatsen om sparsamhet, skulle jag vara färdig offra hela anslaget, om jag ej truktade att återfå denna utgift på ett annat håll; det finns familjer, som åt operan egnat sitt lii, men skulle komma på bar backe genom teaterns stängning och dem man skulle återfå på 9:de hufvudtiteln. Det blefve då ett sorgspel der. Om teatern upphörde, skulle ingen undra på, om konungen indrog sitt bidrag dertill, och då blefve det ett lustspel på 1:a hufyudtiteln i stället. (Bifall). Konstnärens Jott är icke afundsvärd; det är ej många af dem som äta guld och dricka perlor, och vi må komma ihåg att deras blomstringsdag är kort, men så mycket längre och mulnare deras afton. WATER ONDEIRYIESSETSTO RTSOCTARER TATTBIET Utrikes-Nyheter.