Dagens Nyheter – 16 mars 1868, sida 1

— Kom ni, min herre, svarade Armand. Ännu jär det icke full dager, och min vagn väntar der nere... : —— Åh! har ni vagn ni? utbrast herr Dulong, som var van att lefva på hundra francs i månaden. Hvilken lyx! Och ban följde Armand. De gingo ned på gatan och Armand sade till sin körsven, i det han steg upp i åkdonet: — Till Fulmen! Under -vägen berättade herr Dulong följande för Armand: oc Jag har icke alltid varit så fattig som jag nu är. Det har verkligen funnits en tid, då jag icke behöfde lefva på hundra francs i månaden. Ser ni, jag bade ett litet arf, äfven jag... .och på några månader gjorde jag utaf med hundratusen francs. — Ah! sade Armand, som icke visste, hvarthän studenten ville komma. Denne återtog: — Under denna tid, då jag lefde på stor fot, lärde jag känna en lejoninna inom den s. k. demi-monden. Hon hette Blidah och hade förtjusat en millionär, markis Emanuel de Courny, som gaf benne hotell och hästar. — Jag känner Blidah, sade Armand; hon är temligen gammal... omkring trettiofem år... — Ja, det är just hon, som jag menar. Hon gjorde af med mina hundratusen francs på sex månader. Men jag tycker ändå om henne; hon har nu goda räntor och derjemte ett godt hjerta... Hon hyser fortfarande en viss tillgifvenhet för mig och kommer ibland och helsar på mig, medhafvande sitt ekipage, i hvilket jag då får åka med henne. Och hvad som hos henne mest förtjenar beröm är att hon, då jag bjuder henne på en trettiotvå-sous-middag på något mera anspråkslöst värdshus, ickej säger