Dagens Nyheter – 14 mars 1868, sida 2

— Förlåt mig, min herre, genmälde herr Dulong, att jag mottagit er såsom jag har gjort. Men i natt har jag haft så ovanliga äfventyr, att jag ännu icke fullkomligt återvunnit min själsnärvaro. Var så god och sätt er... — Ovanliga äfventyr! utbrast Armand, i det han ofrivilligt spratt till. — Ja, min herre, men... — Hvad har då händt er? — Åh! min herre... det har jag svårt nog att säga uu, och dat må derför vara er nog att jag ursäktar mig... Säg mig nu först i hvad afseende jag kan vara er nyttig... Herr Fredrik Dulong taladei den mest öppenhjertiga ton, och Armand lugnades deraf. — Min herre, yttrade den sistnämnde, jag har sagt er att jag heter Armand Leon och att jag kommit hit, skickad af Fulmen. — Det är första gången, min herre, svarade studenten, jag hör ert namn, och hvad Fulmen beträffar, så var god och säg mig hvad hon är för ett fruntimmer. — En dansös. — Ah! ja... en vacker flicka med det charmantaste hår... en brunett... — Alldeles. — Och hon har skickat er till mig? — Ja, min herre. — Besynnerligt!... Hon känner mig då? Armand höll på att bli förbryllad. Han hade tagit för gifvet att Fulmen hade något slags bekantskap med studenten. Men han kunde icke längre tro att denne spelade en rol, ty då skulle han ha varit den ypperligaste aktör i veriden. — Min herre, sade han, i det han framtog sina pistoler, som han hittills haft gömda under rocken, och lade dem på bordet, var så god och tillåt mig taga er i förhör; ty här är —