Dagens Nyheter – 13 mars 1868, sida 2

— Ah! min Gud! utbrast den unga damen förskräckt, hvad har då händt er? Har ni blifvit utkastad genom fönstret eller älskar hon er redan? Armand sjönk ned på en stol. Han kunde i början icke framstamma ett ord. — Men hur står det då till med er? Säg! — Jag har blifvit gäckad, yttrade omsider Armand. — Gäckad. Hvad menar ni? Af hvem? Icke lär ni väl inbilla er att jag... — Nej, men... — Nå så förklara er då? Fick ni aldrig träffa henne? — Jo, det fick jag visst. — Nåå? — Men hon väntade en annan... som skulle komma samma väg, som jag valt... Och Armand berättade i korthet förloppet af sitt besök hos Damen med svarta handsken, äfvensom det besynnerliga rön han gjort i studentkammaren. Fulmen åhörde honom stillatigande och med sammandragna ögonbryn. — OO! utbrast hon, sedan han slutat tala, det är icke ni som blifvit gäckad och bedragen, utan jag... — Ni? sade Armand förvånad. Dansösen förblef åter en stund tyst. Hennes stora ögon sköto blixtar, och hennes vidgade näsborrar samt hårdt sammanpressade läppar läto ana att hon var häftigt uppretad. När hon slutligen tog till orda, sade hon, i det hon satte sig bredvid Armand: — Nörpå, har ni förtroende till mig? — Ja. — Om jag ger er råd, skall ni följa dem. — Tala, jag lyder. — Nåväl, återtog hon, då svär jag vid min ära att inom åtta dagar ha demaskerat denna