Dagens Nyheter – 13 mars 1868, sida 1

MVUIUDEN Itt UR EU ALLEg HUV LVU UV VUDDtL UL UT VE väl, om hr Rydqvist får lefva, kommer att hafva kostat staten 20—530,000 rdr. Det skulle, efter vår tanka, för en riksdag som vill hushålla, vara goda skäl att afslå såväl vidare anslag för hr Rydqvists arbete, som det nya för hr Malmström begärda. Om man med skäl kan anmärka mot statsutskottet vid innevarande riksdag, attåetmed visserligen stor raskhet, men med så mycket mindre grundlighet behandlat åtskilliga af de vigtigaste frågorna, hvilka till detsammas utredning blifvit hänskjutna, och att första kammaren, så vidt möjligt, söker att följa det af statsutskottet gifna exemplet; så måste man dock erkänna att andra kammaren åtminstone försöker att se hvarje ärende från alla sidor och behandla det med all möjlig grundlighet, äfven om resultaten ej alltid blifva sådana, som man kunnat haft skäl att vänta. En sådan grundlig behandling undergick frågan om nedsättning 1 anslaget till Handelsoch Sjöfartsfonden (förra Konvoj-kommissariatet) i denna kammare vid gårdagens sammanträde. Herr Nils Larson i Tullus har, som bekant, i afgifven motion yrkat att anslaget till nämnde fond, 750,000 rdr, skulle för år 1869 indragas, hvilket yrkande hr Jöns Pährsson, genom särskild motion, äfven framställt; statsutskottet har föreslagit, att bidraget måtte nedsättas till 230,000 rdr. Med denna fråga sysselsatte sig kammaren under hela sammanträdet, från kl. 10 f. m. till !44 e. m., och diskussionen antog, isynnerhet mot slutet, en mycket hetsig karakter, sedan justitie-statsministern De Geer satte den nuvarande ministerens vara eller icke vara i beroende af denna frågas utgång i kammaren. Hvad som bringade diskussionen till denna spets var frågan, huruvida representationen, då den en gång lemnat ett visst anslag till fonden och tillerkänt regeringen fri dispositionsrätt deröfver, kunde nedsätta samma anslag. Regeringens uppfattning, uttalad af flera bland statsrådets ledamöter under öfverläggningen, var, att med den lemnade dispositionsrätten hade riksdagen äfven garanterat, att anslaget oafkortadt skulle utgå, och, ledd af denna mening, hade regeringen äfven gjort anvisningar på fonden och träffat aftal, som af dess beräknade tillgångar voro beroende. Regeringens ledamöter stodo ej ensamma om denna åsigt bland svenska folkets representanter i andra kammaren, och dess anhängare derstädes sparade ej på hårda uttryck i sin ifver. att klandra motionärerna, som framkommit med förslaget, och statsutskottet, som till en del biträdt dem. Hr v. Zroil sade att kammaren skulle begå ett kontraktsbrott genom att bifalla utskottets hemställan; hr Ribbing framställde skräckbilden af den olyckliga frihetstidens stridigheter och faror, antydande att utskottets förslag var första steget att bringa landet i samma kaos som då och ett försök att fråntaga k. m:t en del af dess makt och lägga den i representationens händer; hr Alströmer framkastade den hotfulla erinringen, att om riksdagen äfven i denna fråga har makten i sin hand, har regeringen deremot makten i andra frågor; hr Hedlund vädjade till kammarens heder och ambition, yttrande att det vore kammaren föga värdigt att i denna fråga afvika från förra riksdagars beslut, äfven om grundlagen lemnade full frihet i detta afseen de, och att kammaren skulle förlora eget och andra folks aktning, om nu beslutades någon indragning i anslaget till denna fond; hrr Ocklind, De Mare m. fl. yttrade sigi samma anda. ÅA andra sidan framhölls svenska folkets, genom grundlagen beseglade, rätt att sig sjelft beskatta, och om denna rätt vore det här just fråga. Hr Hierta, som särskildt betonade detta, sade sig för öfrigt ej veta af något annat kontrakt mellan statsmakterna, regeringen och riksdagen, än grundlagen, och något af dess bud ville ingen här bryta; talaren bestred dessutom en riksdags rätt att genom något beslut så att säga binda händerna på en annan; hr Nils Larson försvarade sin motion i ett längre anförande, yttrande, bland annat, att det väl ej vore riksdagens fel om regeringen iklädt sig förbindelser endast i den tro, att representationen ej skulle begagna sig af sin grundlagsenliga rätt; hr Liljencrantz yttrade sig i samma syfte och kunde ej finna något angrepp på konungamakten i det, att man ville tillgodose fosterlandets intressen, och dessa fordrade nu framförallt sparsamhet. Hade regeringen eme llertid ingått sådana förbindelser, att den skulle komma i trångmål om utskottets förslag st Tifölla 22 silla ftalavan 410 0,