Dagens Nyheter – 12 mars 1868, sida 3

Emellertid bibehöll han en viss egoistisk själsnärvaro. Hans kärlek höjde ännu en. gång sin stämma, och fattande den unga qvinnans hand sade han med liflighet: — Jag går, min fru, men... ihimlens namn, säg mig att ni tillåter mig återkomma... det är nödvändigt... jag bönfaller er derom. — Ja, stammade hon, såsom hade förskräc Fösen ensam aflockat henne detta löfte, men gå... gå! När? hvar? frågade han. Han var fast besluten att icke lemna stället förrän öfverenskommelse träffats om ett rendezvous. — Här... i morgon... fly! upprepade hon med. alla tecken till den djupaste ångest. Han hade: den dristigheten att kyssa hennes hand, hvarefter han hoppade ut på taket, utan att blifva varse det iskalla leende, som sväfvade på Damens med svarta handsken anlete, och som ögonblickligt efterträdt det uttryck af förskräckelse, hvilket nyss förut var utbredt deröfver. Förmodligen hade man med Armand spelat en komedi — af det elakaste slaget — — — (Forts.)