Och hon satte sig åter. — En afton, sade Armand, för omkring ett år sedan reste jag i Italien tillsammans med en vän. Natten öfverraskade oss... Armand gjorde här ett uppehåll och betraktade damen. Hon förblef helt och hållet orörlig. — Vi hade hört två skott aflossas på afstånd, fortfor den unge mannen. En timma sednare kommo vi till ett dåligt värdshus, der vi sammanträffade med en svartklädd dam, åtföljd af en enda betjent, hvilken var sårad. Damens öfriga följeslagare hade blifvit dödade... Åter tystnade Armand. Damen med svarta handsken tycktes åhöra honom med den största förvåning, men intet i hennes ansigte artydde att hon hade någon gemenskap med det fruntimmer, om hvilket Armand talade. Han återtog: — Denna dam var ri... — Jag? utbrast hon. Och hon uttalade detta enda ord med en så väl spelad öfverraskning, att den unge mannen häpen tog ett steg tillbaka. — Eller åtminstone, tillade han, liknade hon er fullkomligt... — Åh! min herre, sådana likheter äro, minsann, icke sällsynta. — Men, invände han, i det han pekade på den handske, hon bar på sin venstra hand, hon hade, likasom ni, en svart handske, en enda... — Nå, än sedan? — Några dagar sednare återfann jag samma fruntimmer i Milano på la Scala-teatern; den gången hade hon eh äldre man i sällskap... Min vän och jag helsade på henne. — Min herre, yttrade damen med svarta handsken, var god och säg mig, hvilket samband förefinnes mellan denna qvinna och mig. — Jag påstår, att ni båda i sjelfva verket