Dagens Nyheter – 12 mars 1868, sida 2

Armand var ursinnigt kär i denna qvinna, och då han nu för första gången befann sig ensam med henne, läto hennes första ord honom ana tillvaron at en rival... Och denne rival måste stå högt i gunst, eftersom han plägade bli insläppt nattetid genom fönstret... I . Ifrån den stund en man fattat tycke för en qvinna, anser han sig, äfven om hon efter all anledning till och med är okunnig om hans böjelse, ha rättighet till att vara svartsjuk. Som sagdt, Armand stod stum och orörlig midt framför mynningen af den pistol, Damen med svarta handsken rigtat mot hans bröst. Emellertid kunde icke denna tystnad och denna orörlighet blifva eviga. Det var Damen som först tog till orda. Hon nalkades Armand och fästande på honom en genomborrande blick frågade hon: — Hvem är ni? Hvad vill ni? Nu tog äfven Armand i sin tur ett steg närmare henne, utan att bry sig om det vapen, hvaraf han hotades. Skenet från lampan föll nu på hans ansigte och belyste detsamma, så att det var omöjligt att icke Damen med svarta handsken skulle känna igen honom, såvida hon sett honom förut och hade något minne af honom. — Lugna er min fru, sade han med en stämma, som på en gång var fast och vittnade om själsrörelse, jag är icke någon tjuf. Vare sig hon igenkänt honom eller hans drägt, ton och sätt fullkomligt lugnat henne, nog af hon sänkte pistolen. — Förlåt mig, min fru, sade då Armand, som började blifva djerf, förlåt mig att jag valt en så besynnerlig väg för att komma till er. — Ja, i sanning högst besynnerlig, min herre. Den unga qvinnan lade pistolen tillbaka på