Dagens Nyheter – 12 mars 1868, sida 2

— Om så är förhållandet, min herre, då misstager ni er bestämdt om fönster. Och hon betraktade honom med gäckande min. — Tror ni det? frågade Armand. Hon sprang upp från stolen, såsom hade hon blifvit stungen af en orm. — Aha! min herre, sade hon, ni ämnar roa er med att skämta. Jag känner er icke... ni kommer in till mig nattetid genom ett fönster, och ni vågar säga mig... Damen med svarta handsken hade uttalat dessa ord i en sådan ton af förakt och vrede, att en rysning genomlopp Armands hela varelse. Å Han erinrade sig denna fråga: är det ni? som framställts af den qvinna, hvilken nu bemötte honom med hån; svartsjuka tändes hos horom, och han svarade temligen brutalt: — Min fru, det var sannt, ni väntar någon. Och härvid pekade han på fönstret. iq — Ah! utropade Damen med svarta handsken, i det hon sprang fram till klocksträngen, nu går er djerfhet alltför långt, oförsynte! Den unga damens ord och hennes min och åtbörder, som vittnade om att hon stod i begrepp att rycka på klocksträngen, åstadkommo en hastig verkan på Armand. Han föll på knä, och hans ansigte antog ett så ödmjukt, så bedjande uttryck att damens redan utsträckta arm hejdades. Hon lemnade det ställe der klocksträngen satt, och gick fram till bonom, — Låt höra, min herre, hvad ni vill mig och huru ni har kommit hit, sade hon. Armand steg upp. Han var blek och hans ställning så vördnadsfull, att hon tyckte synd om honom. — Min fru, yttrade han, tillåt mig, innan jag säger er hvarför jag vågat så här intränga ier bostad, söka hos er väcka några minnen. — Var så god, min herre...