Dagens Nyheter – 12 mars 1868, sida 2

eldstaden. Det syntes på henne att hon återvunnit sin vanliga kallblodighet. Hon satte sig i ett hörn af rummet och begynte betrakta Armard med denna blick, som han hade så svårt att uthärda. — Ni försäkrar mig, min herre, sade hon, att ni icke är någon tjuf. Jag tror, att döma af ert skick, att ni talat sanning. Var derför så god och förklara mig, hvarför ni på detta sätt trängt er in till mig. — Betrakta mig, min fru... — Jag känner er icke, svarade Damen med svarta handsken helt kallt. — Ja, men se noga på mig... — Jag försäkrar er, min herre, att jag icke känner igen er. — Ni kan icke minnas er någonsin ha sett mig? — Nej. — Oh! utbrast Armand. — Min herre, fortfor Damen med svarta handsken, jag tror att ni, om ni verkligen varit en af mina bekanta, skulle ha kommit in till mig genom porten, och jag kan icke tillskrifva detta ert besök någon annan orsak än att ni för tillfället åtminstone icke är vid era sinnens fulla bruk. — Min fru... — Det kan också hända, att ni är en sömngångare, som nattetid promenerar på taken, eller kanske äfven, när allt kommer omkring en älskare, som tagit miste om fönster... Dessa sista ord uttalades i en föraktfull ton, men de bidrogo att återgifva Armand en smula själsnärvaro. — Ni säger sannt, min fru, inföll han lifligt, Jag är en älskare, om detta namn kan i någon mån antyda den förfärliga, djupa passion, som sedan ett år rasat i mitt bröst... Damen med svarta handsken afbröt honom: