Dagens Nyheter – 11 mars 1868, sida 3

sin besvärliga ställning, tills han fått se hennes ansigte. Härigenom fick han tid att reflektera så mycket som det är möjligt för en person i hans sinnesförfattning. Fulmen hade rådt honom att slå sönder rutan och således på ett våldsamt sätt intränga till den qvinna han älskade. . Men Fulmen hade sannolikt ej gjort sig reda för do faror, för hvilka han blottställde sig, och bland hvilka den minsta var att råka ut för polisen. Armand tänkte: — Om jag slår ut rutan, skall hon taga mig för en tjuf och ropa på hjelp. Men :hur skall jag väl på annat sätt kunna nalkas henne? Dock — hvar finn2s väl en qvinna, som ej förlåter en af kärlek förestafvad djerfhet? I samma ögonblick denna tanke genomkorsade hans hjerna, reste sig damen och gick: att ifrån ett i närheten befintligt bord hemta en pappersknif. Armand kände pu sitt blod isas, sina ögon omtöcknas och hela sin kropp darra... Det var hon! Det var verkligen Damen med svarta handsken, denna qvinna som han sammanträffat med i Apenninerna, Fiorens, Neapel, Milano, Petersburg, Paris, och som oupphörligt undkommit honom. — Denna gång, mumlade han, kännande sig i stånd att trotsa allt, måste hon höra mig och se mig vid sina fötter. Armand stod nu upprätt på fönsterbrädet... Damen med svarta handsken vände sig om, Men långt ifrån att synas bli förskräckt gick hon, liksom om kon varit van vid dylika besök, helt lugnt fram till fönstret, öppnade detsamma och sade med låg röst: — Är det ni? (Forts.)