Dagens Nyheter – 11 mars 1868, sida 2

vagnen vek af in på La Harpe-gatan, lyfte Fulmen upp hufvudet och sade : — Vi hafva ej mer än några minuter på 038, och jag måste göra er förtrogen med situationen. — Ah! sade Armand, som tycktes vakna liksom ur en dröm. — Damen med svarta handsken är, efter hvad mig tyckes, af rysk härkomst. Den gamle mannen, som öfver allt åtföljer henne, är major i rysk tjenst och heter grefve Arleff. Sedan fjorton dagar befinna sig begge i Paris och bo vid Estrapadetorget. Ingen vet om majoren är hennes far eller man. De hafva ingen annan betjening än en gammal tysk bondqvinna. — Vidare? sporde Armand ifrigt. — Majoren lemnar hotellet alla morgnar mycket tidigt och återkommer mycket sent om qvällarne. Om han funne er vid sin skyddslings, hustrus eller dotters fötter, skulle han bestämdt försöka döda er... Det är derför jag bedt er medtaga er dolk. Armands läppar krusades af ett föraktfullt leende. — Men hör nu vidare, sade Fulmen. Det är ganska troligt att ni skall blifva tvungen till att slå in ett fönster, sedan ni först krupit ned genom en skorsten. — Huru?... Nåja, än vidare? — Ingenting af allt detta synes förskräcka er? — Nej, visst icke. — Välan, sade Fulmen leende, jag ser att ni är en sådan man, jag alltid drömt mig; och när Damen med svarta handsken upphört att älska er... — Men vänta då först till hon blifvit kär i mig. — Den tiden är ej långt borta. — Tror ni det?