Dagens Nyheter – 11 mars 1868, sida 2

— Men, sade Armand, om jag får träffa henne, förlorar ni då icke... oo Allt hopp, vill ni säga? Armand gjorde med hufvudet en jakande åtbörd. — Visst icke, fortfor Fulmen, en vunnen qvinna är redan till hälften förlorad. — Ni är ovanlig, sade Armand, hvilken vid Fulmens sista ord försjunkit i drömmar. — Må vara! men hör mig vidare. — Tala, sade Armand. I detta ögonblick passerade vagnen öfver Concordia-bron och kom in på venstra Seinestranden. . — Vet ni hvart vi begifva oss? frågade Fulmen. : — Nej, jag har hittills ej fått veta någonting derom af er. — Nåväl, vi skola, eller rättare ni skall träffa henie. Armand spratt till, och Fulmen såg honom blekna. — Sade ni icke i går att hon var i Paris. — Jo, svarade Armand. — Jag vet, hvar den okända bor, och dertill en mängd saker, hvilka det är onödigt att nu göra er bekant med. — Hvarför då? — Emedan vi ej har tid att tala derom. I fall ni lefver i morgon, så äter ni middag hos mig, och jag skall då säga er allt. — Ni för mig således nu till henne? — Ja, d. v. s. jag gifver er tillfälle att träffa henne. Vagnen svängde nu om hörnet af Mauberttorget. Fulmen tycktes falla i djupt begrundande, och Armand var helt och hållet upptagen af tanken på att han skulle få se henne. Men då